Historia

Kortfattad historia över ölbryggning

Ölets historia går tillbaka till civilisationens vagga i Mesoptamien. När människan lärt sig att odla spannmål och göra bröd var inte steget långt till att göra öl. Brödet blötlades i vatten och finfördelades och jäsningen kom igång. Öltillverkning som så mycket annat var slavgöra, men en duktig ölslav var värd mycket pengar. Recept finns bevarade på kilskrifttavlor.

Egyptierna förfinade ölbryggningsprocessen genom att använda ungefär hälften vanligt spannmål och hälften bröd. För att få igång jäsningen ordentligt tillsatte man jäst dadelsaft. Ölrecept finns dokumenterade i vissa pyramider.

Greker och romare var vanligtvis vindrickare, men längre norrut i Europa var det svårare att odla vindruvor och där utvecklades ölkulturen vidare och metoderna förbättrades. Exakt när man började mälta kornet är inte riktigt känt, förmodligen så brände man av misstag kornet när man skulle snabba på torkningen eftersom fuktigt korn har en väldigt kort hållbarhetstid. Men andelarna kokande vatten mot andelen korn var viktig för att få så bra utbyte som möjligt.

Dom nordiska vikingarna var kända för sina öl- och mjödorgier. Till fest dracks ett starkare öl än det vanlig vardagsölet. Var man riktigt förmögen hade man råda att söta ölet med honung vilket gjorde det ännu starkare. Under medeltiden så utvecklades bryggeritekniken och vissa öltillverkare hävdar att receptet inte ändrats något sedan dess. Bortsett från tillsatsen av jäst förtås. Ölen bryggdes vanligtvis i träkar. Uttorkat och sprucket trä har massor av små sprickor där tåliga jäststammar kan överleva temperaturväxlingar och torka som annars skulle dödat jästen. Ofta hade man något magiskt attribut man tillsatte efter bryggningen som då på ett övernaturligt sätt fick igång jäsningen.

Munkarna var medeltidens akademiker och kunde i lugn och ro ägna sig åt att förfina metoder och recept för ölbryggning. Cisterciernordern var den mest framstående inom medicin och vetenskap, dagens trappistorden är en avlägsen avknoppning. Under fastan får man inte dricka vin, men det står däremot inget om öl i bibeln.

Humlen hade länge använts som medicinalväxt, framförallt för dess lugnande egenskaper. Förrutom att den ger ölen en behaglig beska så upptäcktes det även att hållbarheten på ölet ökades om humle tillsattes.

Ölen varierade stort från plats till plats och man kryddades med de örter som fanns för tillfället. Humle blev inte vanligt förrän på 1500-talet. Då var det framförallt områdena runt norra Tjeckien och södra Tyskland där Saaz-humlen odlades som humlen blev standardölkryddan. I Sverige skulle vi använda pors, målla och andra grödor i några hundra år till.

År 1516 så infördes den numera världsberömda bayerska reinheitsgeboten som reglerade vad ölet skulle innehålla. Många bryggare fuskade och drygade ut ölet med vad som fanns till hands för tillfället. Malt, humle och vatten skulle ölet innehålla, jästen upptäcktes först på 1800-talet.

När engelsmännen koloniserade den nya världen på 1600-1700 talet tog de även med sig ölet till sina nya kolonier. Tyvärr höll sig ölet inte alltid och det var nädvändigt att göra ölet starkare och beskare för att överleva resan. Efterhand som romproduktionen kom igång i Västindien så trängdes ölet undan som skeppsdryck. Fanns det färskvatten och frukt tillgängligt så var grogg ett bättre alternativ.

Även i Sverige så trängdes ölet undan till förmån för brännvinet.