Redigerar Honung

Det äldsta sötningsmedlet som vi känner till är honung. Grottmålningar från Cro Magnon visar att honung samlades redan 10 000 f.Kr. Från egyptisk kultur finns bevis på att honung användes för bakning, mjödtillverkning, konservering och behandling av sår. Honung används även i dag i många huskurer.

Bin samlar nektar och sockerhaltig dagg som sedan omvandlas till honung.
Nektarns sammansättning är starkt beroende av vilken växt den kommer från. Växtslaget påverkar också honungens arom och [[Färg|färg]]. Rapshonungen är ljus och mild i smaken, honung som härstammar från flera olika blomarters nektar är aromatisk och gulbrun och ljunghonungen är brun och smakstark. Sockerhalten i nektar är i medeltal 40% (5-70%) och sockerarterna är i huvudsak [[Sackaros|sackaros]], [[Fruktos|fruktos]] och [[Glukos|glukos]].
 
I kupan bryter bina ner [[Sackaros|sackaros]] i nektarn till [[Glukos|glukos]] och [[Fruktos|fruktos]] med hjälp av invertas, ett [[Enzym|enzym]] som finns i binas fodersaftskörtlar. Bina koncentrerar också honungen till en sockerhalt på mellan 78 och 84%. Resten är [[Vatten|vatten]] och mineralämnen.

Svensk honung har ungefär lika delar [[glukos]] och [[fruktos]] (cirka 35% vardera) varför glukosen kristalliserar ut. [[Sackaros]]halten är cirka 3%. Nektar från vissa blommor som t.ex. acacia, Robinia pseudoacacia, och tupelo, Nyssa sylvatica, innehåller höga fruktoshalter på över 40% och ger därför en honung som håller sig flytande mycket länge.